Makroskopisk struktur
Huden makroskopiska struktur varierar mellan olika hudområden, och även mellan olika individer. Kosmetologer skiljer exempelvis på ett stort antal hudtyper, baserat bland annat på ytstrukturen hos ansiktshuden. Hudytan genomkorsas t ex av fina fåror som delar in huden i polygonala ytor. Ytan är normalt lätt glansig pga sekretion från talgkörtlar och svettkörtlar.
Kraftigast är huden i handflator och fotsulor (upp till 4 mm tjock) och tunnast i ögonlock och förhud (0.5 mm).
Makroskopiskt skiljer sig huden i olika regioner också genom behåringen. Helt obehårade är ex handflatan och fotsulor, ögonlock och huden bakom öronen & på labia minora och penis (de sistnämnda hudområdena hos kvinnor resp män motsvarar varandra utvecklingsmässigt).
Fingeravtryck bidrar till bättre gripförmåga i händerna och består av parallella åsar i individspecifika mönster. Bevarade fingeravtryck har beskrivits på 2000 år gamla egyptiska mumier. På åsarna finns rikligt med svettkörtelöppningar.
Huden innehåller här och där veck, ex vid lederna. Veck kan också bildas genom kontraktion av muskulatur (ex den mimiska ansiktsmuskulaturen av typ skelettmuskulatur, eller den glatta muskulaturen i scrotum).
Vid kyla eller vissa psykiska stimuli blir huden på delar av bål och extremiteter knottrig (gåshud). Det beror på kontraktion av muskler (m arrector pili) som fäster i hårsäcken.
Med åren minskar hudens elasticitet. Tillsammans med minskad fetthalt och minskad vattenhalt leder det till att huden blir rynkig.
Copyright Göran Sandberg
